måndag 6 juli 2009

Lukter jag känt

Det finns många som tycker om mig i hagen. De flockas kring mig. De kramas och luktar på mig. Jag luktar på dem också. Lukter är viktigt. Lukterna berättar om hur marken mår, om växterna smakar gott, om det är en vänligt inställd kossa som går bredvid. Lukterna berättar om det är sommar eller vinter, och om det finns rovdjur i närheten. Det farligaste rovdjuret är såklart människor, men det kan vara svårt att tro. De är ju så snälla mot oss, pratar med oss, ger oss mat och skyddar oss från varg och björn. Men så är det. Det är därför jag alltid är avvaktande när det kommer människor. Oftast är de ofarliga, men inte alltid. Så då är jag beredd! Jag vet inte vad ja ska göra - men beredd är jag.

tisdag 30 juni 2009

Värmebölja i hagen


Tycker du det är varmt? Jamen, lämna stranden och kom in till oss i hagen ska du få känna på hetta! Tänk att det inte var länge sedan jag längtade ut - här är en bild som visar exakt hur härligt det var vid betessläppet. Det är jag som är den stora killen till vänster. Hon som tittar på är Lillan, som Frun i Huset kallar henne.
Lillan hade en himla tur. Hon slutade att äta själv när hon bara var någon vecka gammal. Bonden på Gården började med att först mata henne med nappflaska. Det ville hon inte. Det var som att hon inte förstod vad äta var. Till sist började hon slurpa och började gilla mat igen. Så fort hon såg Bonden på Gården eller Frun i Huset trodde den lilla knäppisen att hon skulle få mat. Till sist började Bonden på Gården att lära Lillan att äta från mamma Ko. Så verkade allt gå bra. Men då såg Bonden på Gården att Lillan minsann haltade. Vetten kom och skrev ut otäck vätska som skulle sprutas i Lillan i över en vecka! Stackars Lillan. Helt plötsligt var det inte så mysigt när Bonden på Gården kom fram till Lillan... Vetten hade visst trott att hon hade haft hjärnhinneinflammation. Alltså jag vill bara att ni ska veta att jag inte vet exakt hur det gick till, jag var inte där. Men jag har hört det genom Gammelkossan. Hon kan man lita på.
Hur det är med Lillan nu? Jodå, hon är lite speciellt - men det är väl bara bra?

måndag 22 juni 2009

Som Ted Gärdestad sjöng: sol, vind och knott!

Brumm, brumm - det betyder alltså "hallå där". Fast ibland kan det betyda: "Du ska ge fan i mina tjejer". Fast nu betyder det "hallå där". Det är alltså jag som är Bloggaren. Skratta du - det är mitt riktiga namn. Jag fick det hemma på gården i Kolsva, där jag föddes.
De ger oss namn på B. Fantasin var visst slut - eller så flödade den alldeles osedvanligt. Jag fick heta Bloggaren.
Det är nu ungefär två månader sedan jag fick gå in i en hästtransport (vilken skymf mot en tjur), och åka iväg från barndomens ljuva hagar och ladugård till en ännu oupptäckt plats på jorden som kallas Klämshyttan. Jag ska berätta mer om mina första dagar i den nya världen lite senare. Just nu vill jag bara ge ifrån mig ett bröl inifrån djupaste vommen: Det är äntligen sommar!

Som vi har väntat - jag och tjejerna - på att regnet ska upphöra med sitt spattrande mot våra försvarslösa kroppar. Hur kul är det egentligen att ligga ute när det regnar som om det fanns hur mycket vatten som helst där uppe bland de gråa fluffsakerna.

Nu har det slutat - fast det är klart - då kommer knotten! Att så små djur kan vara så irriterande för en stor tjur som jag - det är en knivsudd pinsamt måste jag tillstå.
Så: regn eller knott... jag antar att min vånda motsvaras av ett mänskouttryck: pest eller kolera...